Jag hade inga planer på att sluta. Noll. Femtio år gammal, rökt sedan jag var sjutton, och för länge sedan bestämt mig för att det tåget hade gått. Jag hade förhandlat med mig själv i trettio år och vunnit varenda gång.

Sen satt Robin i köket en söndag i november och sa att han slutar snusa om jag slutar röka. Tusen spänn till den som håller längst. Jag sa ja direkt, för jag var övertygad om att han skulle vika ner sig före jul.

Han vek inte ner sig. Det är väl hela historien i en mening.

En lapp på kylskåpet

Vi skrev ner det. På riktigt alltså, en lapp med datum och två namn under, uppsatt med en magnet från en däckfirma i Kristinehamn. Startdatum 1 december. Robin fotade lappen med mobilen ”så den inte råkar försvinna”, sa han. Han känner mig.

Jag jobbar på en lastbilsverkstad utanför Karlstad. Där röks det. Eller röktes, vi är väl tre kvar nu. Bosse och jag hade en rutin: kvart över nio, bakom containern, oavsett väder. Man ställde sig i lä och pratade skit om de nya hytterna. Det var faktiskt inte nikotinet jag oroade mig mest för. Det var de där tio minuterna.

Första veckan var precis så illa som alla säger

Jag hade inbillat mig att jag skulle bli undantaget. Att jag är en ganska lugn karl som har koll på sig själv.

Nej.

Dag tre skällde jag ut en lärling för att han lagt tillbaka en hylsa i fel fack. Kille på nitton, hade knappt gjort något fel, jag bara gick i taket. Jag bad om ursäkt samma eftermiddag och han sa ”det är lugnt, Kenta” på ett sätt som gjorde det ännu värre.

Det var runt då jag satt uppe på kvällarna och läste 1177 om hjälp att sluta röka, mest för att ha något att göra med händerna som inte var att öppna ett paket. Där står om Sluta-röka-linjen och om olika sorters stöd, och jag insåg ungefär då att jag gett mig in i det här utan någon som helst plan. Jag ringde aldrig dit. Jag borde nog ha gjort det. Robin köpte nikotintuggummi åt mig utan att fråga och lade en burk i min verktygsvagn.

Sömnen var det ingen som varnade mig för

Fyra nätter i rad vaknade jag klockan tre. Inte lite vaken, utan klarvaken, som om någon tänt taklampan. Jag låg och stirrade upp i taket och tänkte på ingenting särskilt.

Och drömmarna. Herregud. Jag har aldrig drömt så mycket i hela mitt liv som den där första månaden, och nästan alltid om samma sak: att jag rökt. Att jag stod bakom containern med en cigg i handen och kände hur dum jag varit. Jag vaknade med dåligt samvete för något jag inte hade gjort. Annika, min sambo, tyckte det var det roligaste hon hört.

Efter tre veckor släppte det. Sen sov jag bättre än jag gjort sedan ungarna var små, och det tog mig ärligt talat ett bra tag att förstå att de två sakerna hängde ihop.

Nio kilo och en orimlig mängd lakrits

Jag gick upp nio kilo på fem månader. Där har ni den delen som ingen skryter om.

Det var inte maten i första hand, det var att jag hittade på saker att stoppa i munnen. Lakritsskallar i handskfacket. Pastiller på verkstaden. Kaffe med två sockerbitar när jag druckit det svart i tjugo år. Jag bytte helt enkelt ett beroende mot ett halvdant och intalade mig att det var en övergångslösning.

Det tog nästan ett år att få bort sex av kilona. Tre sitter kvar. De får sitta.

Det jag faktiskt inte hade väntat mig

Här kommer den delen jag funderade länge på om jag skulle skriva alls.

Det hade under några år inte fungerat som det ska i sängen. Ingen katastrof, men tillräckligt för att jag skulle tänka på det, och tillräckligt ofta för att jag börjat undvika lägen där det kunde bli aktuellt. Jag hade dragit den enkla slutsatsen: femtio år, så är det väl, gubbe. Man skyller på åldern eftersom det är den förklaring som inte kräver att man gör något.

Under själva rökstoppet blev det värre först. Jag var stressad, sov uselt och var på ett allmänt bedrövligt humör, och det märktes. Jag minns att jag låg där och tänkte att nu har jag alltså gett upp det enda jag tyckte var kul också.

Jag satt uppe på nätterna och läste om det här, som man gör när man inte vill fråga någon levande människa. Bland annat om att köpa viagra receptfritt, och det som hjälpte mest var nog inte informationen i sig utan insikten att det uppenbarligen sitter en hel drös karlar i min ålder och googlar exakt samma sak vid halv två på natten. Man känner sig lite mindre knäpp då.

Runt månad fyra, fem började något ändras. Jag ska inte överdriva och påstå att jag blev tjugofem igen. Men blodcirkulationen är ju rimligen inte oberoende av att man slutat dra ner rök i sig femton gånger om dagen i trettiotre år, och det var det ingen som hade sagt till mig. Inte en enda person. Alla pratar om lungorna och hjärtat. Hade jag vetat det här när jag var fyrtio hade jag antagligen slutat då.

Jag tog till slut upp det på vårdcentralen, i samband med en blodtryckskontroll. Det var betydligt jobbigare i huvudet innan än det var när jag väl sagt det högt.

Vad Bosse sa

Bosse röker fortfarande. Han sa i februari att ”du börjar igen till midsommar, det gör alla”. Han sa det inte elakt. Han sa det som man säger något man vill ska vara sant.

Vi står inte längre bakom containern tillsammans, och det är faktiskt den delen av det hela som gjort ondast. Jag går ut med honom ibland ändå. Står där i sju minusgrader utan cigarett och fryser som en idiot, bara för att snacket var värt något.

Var det värt tusen spänn

Robin vann. Han hade tre dagar bättre än mig på slutet, eller rättare sagt: jag halkade dit på en cigg på en fest i mars och berättade det för honom dagen efter, för jag är för dålig på att ljuga för mina barn. Han tog emot tusenlappen med ett flin och gick och köpte sushi åt oss båda för pengarna.

Jag rökte inte igen efter den där. Det är ett år och åtta månader nu.

Om någon frågar mig vad som gjorde skillnad så var det inte viljestyrka. Jag har inte mer viljestyrka än någon annan människa. Det var att någon jag inte ville göra besviken hade en lapp uppsatt på ett kylskåp och ett foto av den i mobilen.